Stämningstext

Åh! Snart var det dags. Bara några dagar till, sedan fest och firande! Drängen Karl satt och dagdrömde medan getterna betade runt omkring honom. Det skulle dukas upp rejält med både mat och dryck, och alla i byn delade glatt med sig av det bästa man hade. Dessutom brukade det alltid bli dans eller annan underhållning framåt kvällen. Karl längtade efter att få smaka på fläskknytena som Valle i granngården säkert skulle laga inför högtiden. De tog alltid slut tidigt, men den här gången skulle Karl se till att ta minst två. Ett åt sig själv och ett han skulle kunna bjuda Elina på. Underbara Elina, som han hoppades få tillfälle att dansa med. Leendes för sig själv märkte Karl inte hur en av getterna lyckligt börjat äta upp hans middag.

*   *   *   *   *

Sara svor för sig själv där hon stod i köket och rostade nötter. Brända! Dessa skulle inte duga att göra nötkakor av. Irriterad över sitt misstag blängde hon ner i pannan, på det numera lite för svarta innehållet.
– Oj då, tur att ingen präst hörde det där!
Annas retsamma kommentar gjorde inte Sara på bättre humör. Hon muttrade något ohörbart som svar. Anna reste sig från bordet och lade armarna om henne.
– Kan du inte göra såna där kakor med honung istället? Dom är jättegoda.
– Jo, men jag ville gärna göra nötkakorna. Och det där var dom sista nötterna.
– Du har redan gjort mat nog för säkert halva byn. Folk kommer bli jätteimponerade!
Sara log, och gav Anna en lätt kyss.
– Vad ska du förbereda förresten? Jag har inte sett dig göra något speciellt inför högtiden.
Anna låtsades se förnärmad ut, och utbrast sedan:
– Hur kan du ha missat det? Jag har övat hela veckan på hästskokastning. I år ska jag vinna första pris!

*   *   *   *   *

Biskop Freivald Carelius satt i sin favoritstol framför eldstaden, med en bägare vin i handen. Irriterad lyssnade han på regnets smattrande mot fönsterluckorna. Han hoppades innerligt att vädret skulle bli bättre innan han behövde resa vidare till Kullabro. Helst av allt skulle han vilja strunta i resan. Tyvärr bjöd dock traditionen att varje stifts biskop under Vårdagjämningen leder en mässa ute i en av byarna. Dessutom hade hans assistent, fader Rapp, ödmjukt påpekat att det ännu inte blivit bekräftat att byns präst återvänt från sin märkligt långa resa. Det skulle se illa ut om byn inte hade någon präst, speciellt inför en av årets största högtider. Fundersamt fingrade han på en av sina ringar. Bönderna var dessutom extra oroliga runt den här högtiden, för enligt gammal folktro var vissa väsen som mest farliga nu. Mörkrets varelser som kunde dyka där man minst anade det och ställa till med oreda. Hans läppar formades till ett hånfullt leende. Det hade inte hänt något sen drottning Sigrids tid, i alla fall inget värre än att folk påstått sig höra älvor sjunga. Dessa vidskepliga bönder…