Skogsvarelser:
Skogstroll:
Skogstroll är stora varelser som kallar sig “barn av skogen”.
De vårdar och tar hand om skogen och alla varelser i den.
Ingen vet säkert hur gammal ett troll kan bli, men de flesta tror att de är uråldriga i och med att troll smälter in i skogen med sina färger och tysta sätt.
De är stora, en del större än flera män, men även mindre troll har skymtats i skogarna. De anses vara väldigt dumma och korkade varelser, men egentligen är de bara långsamma och finner stolthet i att fundera länge innan de fattar ett beslut. Det bästa skogstroll vet är att samlas och hålla långa samtal kring även det minsta gemensamma beslutet.
De tillbringar gärna tid i en solig glänta och funderar över livets enkla ting i flera timmar eller dagar. Många människor fruktar troll. De är stora och starka och kan, om de vill, slita upp hela träd med rötterna om man retar dom.
Men skogstrollen är barn av skogen, och ofta väldigt lugna varelser.
Skogsvättar:
Skogsvättar är små, lustiga varelser som inte fruktas av människor. De finns över hela kontinenten. Deras beteende kan liknas med vässlor, tvättbjörnar eller rävar då de är mycket nyfikna av sig, men också väldigt luriga och smarta. De är både dag och nattaktiva och sover när de känner att de vill. Därför är det inte ovanligt att höra dem om nätterna med sina tjattrande och skrikande läten.
De kan ställa till med en hel del förödelse i sin jakt på allt ätbart (för de äter det mesta). De kan de ödelägga grönsaksland, bryta sig in i jordkällare och jaga ut alla hönsen ur hönshusen. Det är inget de menar något illa med.
Man behöver inget vapen för att skrämma en skogsvätte, utan kan med enkelhet jaga iväg dem med en kvast, brödkavel eller en hink med vatten.
Många i Carduus betraktar dem som ett skadedjur med en del tycker att de är söta och till och med roande ibland.
Då de tillhör mörkervarelserna slår de sig gärna ihop med andra vättar, troll eller orcher.
Dvärgar:
Dvärgar är små, kortväxta varelser, som en halv människa ungefär, och deras förkärlek för metall och stenar är äkta. De är mästare på smide och vapentillverkning, och de står för stora delar av utsmyckningen vid Carduus hov.
Dvärgar är inte sociala varelser utan tycker om ensamhet och tystnad, vilket gör smidet en osannolik syssla.
Många av dem bor i staden Isil som ligger vid Carduus norra gräns, mitt inne bland bergen, med utsikt över den stora floden Eriels forsande vatten och det är där de trivs bäst. Hela staden är anpassad till deras storlek, därför lever inte så många andra varelser där.
De är så vitt man vet, trogna drottningen, men de är ändå enstöriga varelser som sällan lämnar sina karga berg.
Skogsalver:
Alver har spetsiga öron och de stammar från skogarna. De trivs i kläder som påminner om skogens färger. De talar mycket med skogens varelser och växter.
Du kan inte jäkta en skogsalv och du vill inte hamna i en diskussion med en heller då de är mycket kunniga och högtravande. De är fruktade krigare som kan hantera de flesta kända vapen och stridskonster som är kända på kontinenten Attlos.
Man vet inte hur gammal en skogsalv kan bli då det finns ytterst få döda skogsalver, och alverna själva har slutat räkna deras egen ålder, men de vet att många av dem levde när de olika länderna rörde sig mot varandra och en del av dem var med och döpte kontinenten till Attlos efter en av de äldsta skogsalverna.
Många skogsalver bor i städerna och på grund av detta har de glömt deras uråldriga språk Quenya. Det lilla de använder, används nu mest i gamla riter eller i citat. Men de som har mer kontakt med skogen har också kvar mer av det gamla språket.
Under “Det andra kriget” när soldater var ute och sökte stridbara män och kvinnor trädde en stor mängd skogalver fram från de uråldriga stora skogarna och anslöt sig till striderna, men de återvände snabbt igen när kriget var slut och önskar inte någon kontakt med de andra varelserna på kontinenten.
Drottningen har även gett dem privilegier som sträcker sig förbi lagen i många avseenden vilket kan vara mycket svårt när andra varelser ska försöka förhandla med dem.
Stadsalver:
Är före detta skogsalver som numer lever i städerna. De liknar sina förfäder och syskon skogsalverna till utseendet men klär sig mer som människorna. De flesta stadsalver arbetar som politiker eller handelsalver. Deras rikedomar tycker de om att visa upp. Om en varelse tycker att skogsalver kan låta högtravande så är det inget mot stadsalver.
Efter kriget är det många stadsalver som har betydande politiska roller och på grund av att släktet klättrat på den sociala stegen ser de sig som mycket bättre och mycket viktigare än många andra varelser.
Drottningen har även gett dem privilegier som sträcker sig förbi lagen i många avseenden vilket kan vara mycket svårt när andra varelser ska försöka förhandla med dem.
Mörkervarelser:
Mörkervättar:
Mörkervättar är inte alls lika sina släktingar i skogen. De är sluga varelser som lever i grottor eller hålor, mestadels i det som en gång kallades Delian.
De betraktas som onda varelser och lömska krigare som gärna tar betalt i pengar för att utföra fruktansvärda dåd.
Deras stora svaghet är guld och silver. För en tillräcklig summa kan du få en mörkervätte att göra vad du vill, men de är smarta, sluga och farliga att förhandla med. Med sin ringa längd, sitt orädda sätt och törst efter det mörka kan många lätt falla offer för dem.
Onödigt att säga så retas man inte med en mörkervätte, om man inte vill förlora livet. Mörkervättarna lever i fungerande samhällen uppdelade i klansystem. Så retas du med en mörkervätte får du hela klanen efter dig.
Svarttroll:
Svarttroll lever till större del i bergen och betraktas som mer onda varelser. De är mer aggressiva och lättretade och skiljer sig mycket från sina släktingar i skogen.
Medan skogstrollen ofta går i skogens färger, brunt, grönt och liknande, så är svarttrollen mörka både i hudfärgen och i klädnad.
För flera 100 år sedan, innan “Det andra kriget” var det en konung ifrån Delian som lyckades fånga in ett antal svarttroll. Dessa torterade han till lydnad och använde dem i sin armé. De blev fruktade krigare, större än någon människa, klädda med rustning. De röjde sin väg genom fiendens linjer, dödade allt som stod i deras väg. Men konungen blev besegrad och trollen släpptes i bergen igen.
Dessa trolls sinnen hade blivit förvridna och de härjade bland de vanliga svarttrollen och en del sökte sig även ner bland människornas byar för att härja. Många kan berätta om gamla svarttroll som helt plötsligt anlänt till en by och i sitt raseri mot människor stampat runt tills inget annat än ruiner fanns kvar.
Många svarttroll har därför ett pris på sitt huvud, men några av de ursprungliga svarttrollen fortsätter att leva i bergen, och de vill inte kännas vid sina rustningsklädda bröder.
Orcher:
Även orcher är skogens varelser. De lever i grupper, ofta 5-20 orcher i varje grupp. De är kända som mörka, farliga varelser som man ska se upp för och som har fått upp smaken för människokött. Orcher kan mycket väl var farliga men de är i grund och botten skogsvarelser. De är stora och starka, starkare än flera människor.
Uttråkade orcher kan mycket väl tänka sig att ge sig på en by och skapa kaos och förödelse bara för att de inte hade någonting bättre för sig.
Det är inte ovanligt att en grupp orcher har en shaman-orch som råder dem, dock så brukar den shamanen vara mer virrig än resten av gruppen tillsammans. De flesta ocher klär sig i pälsar och rustningsdelar som de har kommit över.
Samma konung som fångade in svarttroll fångade också in orcher men i större antal. Därför finns det idag två olika grupper av orcher. En som klär sig i rustning och som lever på den skräck de sprider omkring sig. Det sägs att många av dessa orcher än idag står under människokontroll men ingen vet säkert. Den andra gruppen är också farlig men har inte samma ursinne som sina kusiner.
Svartalver/mörkeralver:
Svartalver eller mörkeralver, som många kallar dem är stolta varelser med nästan vit hudfärg och svart hår. Likt skogalverna har de spetsiga öron men klär sig som stadsalverna.
De anser sig ha mycket mer kontakt med skogen än skogsalverna och många bor också kvar där. De flesta av dem i det land som kallats Delian. De har behållt det gamla språket och deras blod har aldrig blandats med någon annan varelse, det är de alldeles för stolta för.
Människor fruktar ofta mörkeralver eftersom de är smarta och sluga. De är fruktade i förhandlingar och man litar inte alltid på dem. Om mörkeralver kommer in på värdshuset kan det ofta släcka lite av glädjen som finns där inne. De som försökt ta sig an en mörkeralv har aldrig överlevt.
Man vet aldrig om de kommer att hålla sitt ord eller om de kommer att hugga dig i ryggen, och skulle de göra det sista skulle de vara noga med att torka av kniven efteråt.
Likt sina kusiner brukar de se ner på människor och säger att de inte bryr sig om de landsgränser som finns, då de vandrade på Attlos innan öarna blev en kontinent.
Under kriget använde drottningen mörkeralver som livgarde och för speciella hemliga uppdrag. Som tack fick de stora skogsområden i det land som kallats för Delian och många privilegier som gör att mörkeralver kan agera utanför de lagar som andra varelser i Carduus måste följa.
De olika människorna på Attlos
Carduuler:
Carduus är numera det största landet på kontinenten Attlos, eller den stora ön som många Carduler väljer att kalla den.
Carduus ligger i den sydvästra delen av kontinenten och har en lång kustlinje utmed hela sin västra sida. Inlandet består av bördiga åkermarker och täta skogar.
Majoriteten av folket livnär sig som bönder och hantverkare, landet har en gedigen handel och har därför också en stor mängd köpmän.
Eftersom det inte är många år sedan “Det andra kriget” och “Den stora svälten” så arbetar landet fortfarande på att återhämta sig. Utöver huvudstaden Cardulis så finns det ett par större handelsstäder utmed kusten men utöver dem så finns det mest småbyar.
Tyvärr har år av krig och svält gjort att mängden äventyrare, skattletare, rövare av dess olika slag förpestar vardagen för många hederliga folk och vägarna är därför mer osäkra nu än innan och under kriget.
Folket i Carduus är mycket vidskepliga och det finns en stark kultur av muntliga berättelser och sagor, efter kriget har folket börjat röra sig närmare tron på att naturen är en helhet och de är en del av den och är inte längre lika flitiga troende av Meridax.
De är fortfarande skakade efter kriget men har kommit ur det starkare och mer eniga. Landet har nu också blivit större och fler människor rör sig i det nya Carduus.
Högtider och festligheter är fortfarande av stor vikt för folket och året rör sig runt dessa.
Forsoler:
Är inte längre forsoler till namnet utan numer carduuler, men man kan ändå tydligt lägga märke till att en forsol är en forsol.
De är ofta välklädda och tycker mycket om livet med alla festligheter som hör till. Där är forsoler och carduuler väldig lika.
Det som skiljer dem åt är forsolernas starka tro och tillbedjan av Meridax. Detta har gjort att kyrkor har renoverats över hela nya Carduus och förbättrats enligt forsolerna.
Forsoler är även kända för sin forskning och har alltid varit ledande när det kommer till vetenskap och läkekunskap.
Fjaera folket:
Tillsammans med med folket från Pryan så är de det folket som har rört sig längst bort från religionen och ägnar sig helt åt att dyrka och leva med moder jord.
De lever mer med jorden än att utvinna den och därför har det inte skett någon handel med dem. Det finns också en agg mellan folket från Fjaera och carduuler, då detta folk valde att inte engagera sig i kriget.
Folket av Fjaera klär sig i naturens färger och klär sig gärna i kläder som speglar årstiden. De utvinner allt från naturen så även kläderna, så att se dem i päls är inte ovanligt. Dock har många av folket från Fjaera börjat röra sig ner mot det nya Carduus i och med att fler och fler skogsalver rört sig in i deras land och tagit över deras byar. Ingen har riktigt någon förklaring till varför detta har hänt.
Pryaner:
Pryaner är ett starkt folk som har varit kända genom tiderna som starka krigare och mycket goda förhandlare vilket de har blivit tvingade till då de är grannar med Zembar. Pryan är ett litet land med inte så många invånare. Det är ett kargt landskap och pryanarna har därför också blivit väldigt bra jägare. Speciellt till havs. De handlar mycket med fisk, bland annat inlagd strömming i diverse smaker som är en delikatess över hela Attlos.
De är inte knutna till någon religion eller tro, de lever med och av naturen men har inga högtider eller fester för att stärka sina band till någonting. Pryaner har inte gått om tyger mer än det de handlar till sig och klär sig därför mycket djurhudar. Precis som med folket från Fjaera har pryanerna börjat röra sig ner mot det nya Carduus i och med att fler och fler skogsalver rört sig in i deras land och tagit över deras byar.
Zembar:
Zembarer även kallade barbarerna av Attlos är ett väldigt egensinnigt folk, kända för sina starka krigare och orädda sätt. De har plundrat obevakade handelsstationer i närheten av sitt land i århundraden. De hjälpte Carduus under kriget och har sedan dess fortsatt att hålla sig för sig själva. De tilläts ta allt krigsbyte de ville ut ur Delian, i utbyte mot att hjälpa Carduus under kriget. Därför finns det nu många fångar som används som slavar i Zembar. Något som de andra länderna väljer att inte bemöta. Zembar är likt Pryan ett väldigt kargt landskap och ligger högt upp bland bergen. Därför blir det sällan tillräckligt varmt där för att kunna odla någonting.
Zembarer klär sig mestadels i skinn men “handlar” med de andra länderna och kan därför också klä sig i olika tyger.
Zembarerna är de enda vi vet utöver mörkeralverna och en del mörkervarelser som tillber Liam mörkeralvernas skapare och Eriel mörkeralvernas martyr.
Telest:
Det finns inte så mycket man kan säga om Telest och dess invånare. Omringad av höga och näst intill ogenomträngliga berg så har man inte kunnat handla med någon från Telest vad man vet. Det de flesta länderna vet är dock att Telest innehåller de mest ökända pirater på hela kontinenten. Det är bara en som blivit infångad och efter dagar av tortyr avslöjat att denne kom från Telest. Man har aldrig lyckats beslagta något skepp eller liknande.
Ingen har heller vågat ta sig hela vägen till Telest för att förhandla eller konfrontera.