Carduus och kyrkan
I Carduus finns det en svag kyrka, ägnad åt Meridax. Detta är den kyrka som har flest anhängare och det närmaste man kan komma en stadskyrka men det är inget måste att tillhöra kyrkan. Den är starkare men också ännu svagare i andra delar av Attlos kontinenten.
Är man en djup Meridax-trogen skall man be mellan 3-5 gånger per dag, och när man ber så får man inte befinna sig på marken eftersom denna har Merida lämnat. I många kyrkor finns små podier där man kan sätta sig när det är dags för bön. Andra tar det mer allvarligt och klättrar så högt upp från marken de kan komma eller bestiger berg för att komma närmare sin Gudinna.
Efter det andra kriget så finner folk tröst och lugn i att gå till kyrkan gamla carduler gör det inte så värst mycket medan nya gör det upp till 5 gånger om dagen.
Efter kriget där folk var tvungna att förlita sig på sina kunskaper om naturen för att överleva har gamla carduler mer och mer riktat sitt hopp och sin tro till moder jord.
Det finns även andra små sekter och religioner spridda över landet, men ingen gud eller gudar har så många anhängare som Meridax.
Kyrkan sitter fortfarande med i domstolen och kan därför påverka viktiga beslut och domar. Kyrkan hade även en vågmästarroll när det kom till många svåra beslut under kriget i och med att kyrkan var en samlingsplats både i städerna och i byarna och man därigenom kunde sprida budskap som man ville att folket skulle höra.
Första utdraget ur skapelseberättelsen
Meridax är den stora gudinnan som en gång vandrade på jorden.
Meridax mor Eta födde jorden och skapade alla växter på den. När Eta födde Meridax blev hennes blod till hav, sjöar och floder.
Flain, Meridax bror föddes ur skuggorna från träden när Eta lade sig i dem för att vila.
Eta gav sedan Meridax makten att ta hand om jorden efter att hon besegrat sin bror Flain i en duell .
Meridax tyckte att jorden hon vandrade på kändes tom. Hon bad sin bror skapa djuren, och det gjorde han.
Flain var fortfarande djupt svartsjuk på sin systers styrka och det ansvar hon hade fått besitta av deras mor. Denna svartsjuka präglade en del av de djur han skapade och de djuren blev onda och mörka.
Meridax såg på jordens alla djur och tyckte att de var vackra och att de skapade skönhet och glädje, men hon såg att hon måste skapa något som tog hand om dem.
Därför skapade hon människan. Dessa djur trivdes hon med och hon vandrade ofta bland dem, men till hennes stora sorg så såg hon hur dom dog ifrån henne. De åldrades inför hennes ögon, blev sjuka och skapade lidande genom deras ständiga nyfikenhet och oförsiktighet.
Hon ville skapa en fredligare varelse, som levde längre, och som hon kunde se som sin jämlike. Därför skapade hon alverna.
Dessa fann hon otroligt fagra och sköna och hon kunde spendera dagar med att tala med dem.
Framför allt en fångade hennes uppmärksamhet, hans namn var Liam och han var en av de förstfödda alverna. Han var en vacker yngling och Meridax var en ung mö. De drogs till varandra och tillsammans skapade de kärlek. Jordens alla varelser såg denna kärlek och lärde sig att bära denna tillsammans.
Detta retade Meridax bror Flain, han stod inte ut med att se deras lycka eller vad de skapat. Han la därför en förbannelse över Liam och Meridax, att om de skulle få ett barn så skulle detta barnet en dag förföljas av sitt eget folk.
En tidig vintermorgon födde Meridax en son. Han var stark och frisk. De döpte honom till Eriel, med sitt vackra svarta hår och otroligt ljusa hy stod han ut bland de andra alverna. Han hade ärvt sin mors svarta hår, ingen av de andra alverna hade detta drag.
Åren gick och Eriel växte upp och Liam blev sakta äldre. Liams åldrande plåga Meridax svårt.
De andra alverna började tala om Eriel bakom hans rygg och sakta vände dig sig emot honom.
Så en dag, när Meridax var ute på en av sina långa vandringar kring jorden, beslutade alverna sig för att driva ut Eriel, rädda för honom på grund av hans utseende.
Liam fick reda på vad alverna hade tänkt göra mot hans sob. Han tog därför Eriel och flydde in i de djupa skogarna.
När Meridax återvände kunde hon inte finna dem. Hon vände sig till alvernas äldste, men rädda för den sköna Meridax vrede, ljög de för henne och de påstod att Liam och Eriel hade fallit ner för en klippa, ner i floden och att ingen av dem hade överlevt.
Meridax var otröstlig och lämnade genast alverna och vände sig till sin bror. Han tröstade henne men det dåliga samvetet vred Flains själ ut och in och han beslutade sig för att leta efter Liam och Eriel.
Efter många års sökande fann han dem, djupt inne den stora skogen, men inte i det tillstånd han hade hoppats. Eriel hade i sin djupa sorg blivit obotligt sjuk i sin längtan efter sin mamma. Liam vakade vid hans sida.
Liam berättade för Flain att de hade blivit ut jagade av sitt eget folk och Flain, som nu led svårt över sin förbannelse, hjälpte dem att i all hast komma tillbaka till Meridax.
När de väl kom fram till Meridax hade hennes son Eriel inte långt kvar att leva. Hans mamma tog honom i sin famn och vaggade honom likt hon hade gjort när han var nyfödd. Hon vandrade med honom i skogen och viskade alla ord hon kunde komma på som kunde förklara hennes kärlek till honom, Eriel och skogen lyssnade till hennes kärleksfulla ord, men inte ens hennes krafter kunde ge honom livet åter och Eriel sjönk sakta in i dödens sömn i sin mammas famn med vetskapen om att han var älskad över allt annat på jorden.
Meridax klarade inte av att skiljas från hennes son och följde med honom till andevärlden. Där är de nu tillsammans och vakar över de själar som inte längre tillhör det jordiska, men hennes man var hon tvungen att lämna.
Med sin kärlek för sin älskade Meridax vandrade Liam kvar på jorden och bar sitt huvud högt. Även om hans kärestas beslut smärtade honom så visste han att han skulle få se henne igen.
Meridax talade med sin bror Flain och de bestämde att han nu skulle få vaka jordens varesler och vandra bland dess varelser och vara Meridax ögon, för alltid.
Liam återvände till skogarna, men inte till skogsalverna som han lärt sig hata. Istället skapade han en ny sorts alver, mörkeralverna, genom mörk magi.
Dessa alver kommer alltid att hata skogsalverna för att de drev ut Eriel från de sina.
Detta är en tro som mörkeralver följer, dock mycket mer strikt än människorna. Men även många av människorna delar den.
Många skogsalver har samma tro eftersom de äldsta säger sig ha vandrat med Meridax, men de bär sin tro som en tung kappa eftersom de jagade ut Eriel och därigenom skapade sina värsta fiender, mörkeralverna.