Under detta lajv kommer vi att befinna oss i byn Videby. En liten by som av en händelse ofta hamnat i centrum av stora händelser.
Här nedanför finner ni en text om hur byn uppkom och dess invånare idag.
Videbys historia:
Idag är Videby en känd plats. Många politiska och historiska händelser har utspelat sig i eller runtomkring byn, men det bryr sig inte Videbyborna om. Efter åren av krig och svält är de lyckliga över att det inte händer så väst mycket i byn mer än att årstiderna skiftar. Dock finns det en fantastisk historia kring hur Videby faktiskt blev byn Videby.
För längesedan, strax efter det första kriget, bodde det en vresig gubbe strax utanför Cardulis. Han bodde där i sin stuga, två dagsmarscher från huvudstaden, och han var känd för att vara en kutryggad och snarstucken typ. Hans namn var Vidar.
Hans stuga låg bara en liten bit från den stora handelsrutten som ledde till Delian, så nästan varje natt var det handelsmän eller annat pack, som han uttryckte det, som övernattade på hans mark. Och även om han var en vresig och snarstucken typ så hade han inget emot lite extra silver. Därför lät ahn öppna ”Vidars Vedhus”. Det hela började som ett litet värdshus som bara serverade lite mat och kall öl, men efterhand så växte det, till slut var det inte bara Vidar som bodde i gläntan, för gläntan hade vuxit till en by, Videby, efter den gamle vresiga gubben Vidar.
Vidar blev värdshusvärd för sitt värdshus som han döpte till ”Vidars Vedhus”. Folket i byn säger att han var en riktig gniden knöl. Trevlig mot gäster, men snål som bara den. Trotts detta var han en älskad gammal gubbe i byn som fått många platser uppkallade efter sig, inte bara Videby och Vidars Vedhus, utan också, Vidars metpöl (även kallad Vidars Pissepöl), Vidars Metplats vid metpölen, Vidarknölen, knölen har fått sitt namn efter Vidar då det på andra sidan Vidars Vedhus ligger ett kärr, och där stack det upp ett litet berg, som snabbt fick namnet Vidarknölen eftersom det berget var lika gnidet som gubben själv. Mager jord, mycket sten och mitt i vägen.
Åren gick och Videby växte. Folk från när och fjärran stannade där på väg från Cardulis till Delian, Men också från havet då Videby bara ligger någon dagsmarsch från kusten.
De flesta förnödenheterna kommer antingen från Cardulis eller från byborna själva. Det är en riktig viloplats, för här stannar alla, lågadel som högadel, fattig som rik, alv eller människa. Här blandas de och trivs tillsammans.
Vidar, som sedan länge var död och begraven, hade låtit Vidars Vedhus gå i arv och det står än idag i hans släkt.
Några av de mest kända historierna om Vidar är om hur han fick sin mark.
Berättelsen om hur Vidar fick sin mark
Det hade börjat skymma och Vidar var precis påväg att släppa in korna för kvällen.
Det kom ett adelsfölje en bit bort från som helt plötsligt stod öga mot öga med ett gäng orcher. Dessa hade tydligen bestämt sig för lite middag och glodde hungrigt på följet. Soldaterna tappade modet och många släppte sina svärd och sprang, rädda för de fasansfulla orcherna.
Vad adelsföljet inte visste var att just då precis framför Vidar och han kor så for det upp en fasantupp ur gräset.
Korna föll i sken och satte av in i skogen, och Vidar sprang efter, vilt svärande och skrikande. Korna som nu hade fått upp farten hann inte se orcherna förrän det var för sent. De sprang rätt in i dem där de stod på vägen, och jagade dem på flykt med sina horn och sitt brölande, och efter dem kom lille gubben Vidar gormande med diverse svordomar.
Svordomarna och skriken tolkade adelsfolket som om han hejade på kreaturen.
Som tack för gubbens hjältemod och snabbtänkthet gav de Vidar all mark kring byn.
Vidar slutade aldrig skryta om bragden, även om han aldrig nämnde något om fasantuppen, utan istället om hur modigt han drev korna mot orcherna, en och annan gång var han med och slog ner en orch själv. Vidargubben tyckte trots allt om att skryta lite.
Han var en envis gubbe, det går till och med en historia om att han tjatade iväg två troll som hade slagit sig ner vid trollstenen, precis på stigen som ledde till Vidars metplats. De hade tydligen sprungit iväg eftersom det inte orkade med den lilla gubbens tjatande.