Han hade suttit och hukat under samma gran i snart två timmar. Benen hade somnat för länge sedan men att ställa sig upp och sträcka på dem var inte ett alternativ. Det hade inte kommit några fler livstecken från den stora stenen borta i skogsbrynet sedan den lilla blänkande rörelsen som först fångat hans uppmärksamhet flera timmar tidigare. En kunde dock aldrig vara nog försiktig. Det var inte bara Rävarna som använde den här skogen som mötesplats och han ville gärna komma ut ur den med livet i behåll. Plötsligt hördes en vargs ylande en bit bort. Mannen under granen spetsade öronen. Blicken släpper inte stenen för en sekund. Mycket riktigt kommer det snart ett vargyl till svar från personen bakom stenen. Fortfarande på helspänn men med ett nöjt leende på läpparna konstaterar mannen att kvinnan på värdshuset haft rätt. Vargarna hade stämt träff i skogen inatt och med lite tur skulle han få med sig användbar information hem.
* * * * *
Vecken i Nora Stråhles panna djupnade alltmer när hon läste brevet som en budbärare nyss lämnat. När hon var klar satt hon tyst en lång stund innan hennes make otåligt utbrast:
– Nå!?
– Sch! Jag tänker! fräste Nora argt.
Fred Stråhle började oroligt vanka av och an framför sin hustru. De äkta makarna var lika till utseendet, långa och smala med skarpa ansiktsdrag, men vitt skilda till humöret. Där Nora hade is i magen och kunde handskas med problem på ett logiskt sätt, var Fred hetsigare i temperamentet och oroades av minsta lilla.
– Så här får det bli, sa Nora till slut. Självklart ska vi sända ett vittne till Kullabro. Det är bäst om du kan hitta någon så snart som möjligt, gärna ikväll. Pröva Gula Ankan, där brukar vara mycket folk på onsdagskvällarna.
Fred såg tvivlande ut.
– Det kanske inte är så enkelt som det låter att hitta någon som vill försvara Ellie, sa han tveksamt.
– Vem sa något om att gå i god för henne? Nora Stråhle log. Jag sa bara att vi skulle skicka ett vittne.
* * * * *
Ellie suckar för sig själv där hon sitter och syr i ett vackert, grått kamgarnsylle. Nyss hade det känts som att livet lekte, när hon precis hade bestämt sig för att slå sig ner i Kullabro som dess permanenta sömmerska, när hon fick sy kläder åt självaste greve Wimark och hade haft både lust och råd till att dansa på värdshusets bord när det bjöds till fest. Nu sitter hon där och syr på en kjortel till Viktor, och hennes humör är lika grått som tyget hon syr i. För fjorton dagar sedan hade fyra personer kommit resandes ifrån Grimstad, och med nyheter till henne, om att hon tidigt i november månad ska ställas inför rätta, anklagad för att ha något att göra med sin avlidne make Karls död. För bekvämlighets skull, då man kallat vittnen ifrån flera ställen i riket och Kullabro ligger i mitten, har man bestämt att rättegången ska hållas där, i Kullabro, och man har vidtagit vissa säkerhetsåtgärder; en person är ständigt i Ellies sällskap, bevakar hennes minsta steg så att hon inte få för sig att lämna byn innan rättegången ska äga rum. Med hjälp av skrivkunniga i byn har hon skrivit till vänner och bekanta runt om i Heimland, bett om hjälp att bli rentvådd och väntar nu ängsligt på svar. Hennes vänner och bekanta i Kullabro försöker att stötta henne, det vet hon, men hon vet också att hon är ny där och att många inte litar fullt ut på henne. ”Det är nog helt enkelt så”, tänker hon, ”att mitt öde kommer att avgöras när rättegången når sitt slut”. Hon tittar ner på arbetet och noterar att hon måste ha haft tankarna på annat håll; det dyra tyget har blodfläckar på sig, efter att hon stuckit sig i fingertoppen flertalet gånger när hon inte tänkt på vad hon gör. ”Blod”, tänker hon, ”det är ju lite ironiskt…”